Enligt förvaltningslagen gäller som huvudregel att ett beslut ska överklagas inom tre veckor från det att den som överklagar fick del av beslutet genom myndigheten. Om den som överklagar är en part som företräder det allmänna gäller dock en annan överklagandefrist. Överklagande ska då ske inom tre veckor från det att beslutet meddelades. Om en statlig myndighet överklagar i en privaträttslig angelägenhet, t.ex. som arbetsgivare, gäller dock huvudregeln, dvs. samma överklagandefrist som för enskilda.
Trafikverket överklagade som väghållningsmyndighet ett beslut om bygglov till länsstyrelsen. Fastigheten som bygglovet gällde angränsade till E4:an, som staten är väghållare för och har vägrätt till. Trafikverket ansåg att byggnaden skulle bli för bullerutsatt, vilket skulle kunna leda till ekonomisk skada för Trafikverket och negativa konsekvenser för de boende på fastigheten. Länsstyrelsen gjorde endast mindre ändringar i beslutet. När Trafikverket därefter överklagade ansåg länsstyrelsen att Trafikverket överklagade i egenskap av part som företräder det allmänna. Den särskilda överklagandefristen skulle därmed gälla. Enligt länsstyrelsen hade Trafikverket överklagat för sent och överklagandet avvisades därför.
Högsta domstolen konstaterar att den bestämmelse i plan- och bygglagen som ger staten rätt att överklaga i den här typen av fall avser situationer då staten agerar i egenskap av innehavare av en fastighetsanknuten rättighet. Staten har då en ställning motsvarande ett privaträttsligt subjekt. De mer allmänna statliga intressena i bygglovsärenden bevakas av länsstyrelsen. Mot denna bakgrund slår Högsta domstolen fast att när en statlig myndighet överklagar med stöd av den aktuella bestämmelsen i plan- och bygglagen sker det alltid som företrädare för staten som enskild part.
Trafikverkets överklagande hade kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från det att Trafikverket fick del av det, dvs. i rätt tid. Högsta domstolen upphäver därför länsstyrelsens avvisningsbeslut. Överklagandet ska nu prövas i sak av mark- och miljödomstol.
Skrivet av: Högsta domstolen
