Bestämmelserna om ogiltighet i avtalslagen och jämkningsbestämmelsen i 36 § är inte direkt tillämpliga på familjerättsliga avtal. Frågan om det finns förutsättningar att ogiltigförklara eller jämka ett sådant avtal kan däremot prövas enligt grunderna för bestämmelserna i avtalslagen. Det har diskuterats om avtalslagens bestämmelser vid en sådan prövning ska behandlas på samma sätt på familjerättens område som beträffande förmögenhetsrättsliga avtal.
Högsta domstolen konstaterar att förutsättningarna vid familjerättsliga avtal i vissa avseenden avviker från vad som i regel gäller vid förmögenhetsrättsliga avtal. Hänsynen till det s.k. omsättningsintresset gör sig inte gällande på samma sätt. Det motiverar generellt sett att större hänsyn tas till partsviljan och mindre till intresset av att skydda avtalspartens tillit. Vidare har makar en långtgående upplysningsplikt gentemot varandra om sina ekonomiska förhållanden. Det nära förhållandet mellan makarna påverkar också avtalssituationen. Dessa särdrag behöver enligt Högsta domstolen beaktas vid prövningen av om ett familjerättsligt avtal ska ogiltigförklaras eller jämkas.
Parterna i målet hade i samband med sin skilsmässa träffat ett bodelningsavtal som innebar en kraftig skevdelning till hustruns fördel. När avtalet ingicks var maken i mycket dåligt mentalt skick och överkonsumerade alkohol. Dessa förhållanden var fullt synliga för hustrun, som måste ha insett att det fanns en risk för att det var makens nedsatta tillstånd som gjorde det möjligt för henne att ingå ett för henne så fördelaktigt avtal. Sammantaget bedömer Högsta domstolen att avtalsvillkoret om skevdelning är oskäligt och jämkar avtalet på så sätt att vardera maken tillskiftas hälften av tillgångarna i boet.
Skrivet av: Högsta domstolen
